Tokiz

Morgonen började i god anda med solens varma strålar som hälsade mig god morgon och Mollies morgonpigga stämma som bävade att jag skulle kliva upp. Vi käkade frulle och sedan begav jag mig ut i elljusspåret vilket jag snabbt skulle få ångra! Efter första kurvan kom en stooor vattenpöl och trots mina försök att hoppa på stenar, gå kringelkrokar och lägga ut mossa för att kliva på så kom tillslut det förutspådda plurret (dvs det första!). En sträcka längre fram var klädd i ett två decimeter tjockt snötäcke dvs ovanpå den decimeterdjupa vattenpölen. Både blöt och less fortsatte jag min joggingrunda men kom ganska snabbt fram till en isbana där jag givetvis halkade (och bröt foten, trodde jag tills jag upptäckte att det bara var ett skrapsår). Nåväl, spåret kändes oändligt långt och efter ett tag kom jag fram till den garanterat djupaste vattenpöl jag någonsin skådat vilken också sträckte sig en bra bit in i skogen. Efter att ha stått och övervägt ett tag trevade jag i pölen och en isande känsla sträckte sig liksom vattnet uppför mina vader. Jag stannade upp för att hämta andan när jag kände hur mina fötter började domna och krampa så det var bara att öka takten igen och efter många om och men hade jag kommit halvvägs (dvs 2,5 km). Jag vände på klacken och började springa hemåt men valde givetvis fel väg och kom ut på en väg en bit bort. Med trötta ben stapplade jag hemåt och Fredde som var på väg ut i spåret efter mig...han gjorde det inte!