Tokiz

Förra Onsdagen lämnade vi av flickorna hos min mamma i ottan för att bege oss till umeå och min knäoperation. Fredde höll mig sällskap en stund men jag bad honom att åka hem och ta hand om flickorna så att min älskade mor skulle få nogon sömn. Jag var väl ungefär i upplösningstillstånd då tanken på att någon skulle söva ner mig och sedan sprätta upp mitt ben och bygga om litegrann gjorde mig illamående. Det var mycket att göra den dagen så jag fick inte träffa kirurgen innan op som skulle förklara ingreppet (han skulle gå igenom op strax innan sövning). OK? Jag hamnade på uppvaket och hela jag skakade, tänderna darrade och hjärtat slog volter - jag fick lugnande! Sedan minns jag bara att kirurgen stod en decimeter framför mitt ansikte och skrattade med frasen "Frida, jag har hälsningar från personalen att du ser GAAAnska rolig ut" (Har sedan fått vet aatt jag låg och log samt vinkade och hejade på alla som gick förbi). Jag minns också att de sa att jag hade fått för stor dos av det där dunderlugnande medlet. Sedan vaknade jag upp på aftonen till smusslandet av sjuksköterskor som står vid min sida och tisstasslades om att jag tydligen hade varit upp på toaletten SJÄLV mitt under narkosen (typ gått i sömn). "Det här är inge bra, hon har varit uppe och gått - vi hittade henne på toan", "Ojojoj, det här är inge bra" var allt jag hörde innan jag däckade igen. Sedan vaknade jag upp i ett rum med ett flertal andra patienter, hade ingen aning om någonting och varför jag hade fyra hål i benet inte ett? Jätteont bak i låret och svårt att sitta? De skulle ju operera knäet? Jag var jättetoanödig och i en dimma av narkos ragglade jag mig upp på toaletten för att sedan få skäll för att jag inte ringt på klockan - vilken klocka? Jag mådde inte dåligt av narkosen men hade fruktansvärt ont och de kom in med mer piller, samt att jag fick en spruta i magen (ingen förklarade någonting). Dagen efter fick jag åka hem och hemma väntade några dagar av rent h*vete. Jag hade fruktansvärt ont och av dundermorfinpillren blev jag trött - för trött för skolarbete. Jag kunde inte göra så mycket mer än att ligga i sängen samt sitta vid matbordet korta stunder innan smärtan tvingade mig i sängläge igen. Barnen saknade sin mamma vilket var ömsesidigt och fredde har fått passa upp på tre stycken. Jag vaknade mitt i nättern aoch F fick hämta mer morfintabletter innan Märta vaknade för att få mat för att lite senare störas av Mollie som var mörkrädd. Ojojoj hade jag vetat så hade jag tvekat inför op men nu är det värsta gjort! Jag mår mycket bättre och benet läker fint. Jag kan ta mig fram korta stunder utan kryckor och vaknar inte av smärta på natten.

i veckan ska stygnen tas sedan väntas många månader av rehab innan jag är människa igen och guu vad jag uppskattar att kunna ta hand om mina egna barn - det har varit den värsta biten!

(Detta skriver jag inte som någon typ av självömkan men eftersom detta är min dagbok så vill jag kunna gå tillbaka och minnas hur det verkligen var där om några år då jag säkert kommer att hävda att det inte alls var så farligt=)!


Pöss!